Nej. Jag, Rouzbeh Parsi, går inte i Irans eller någon annans ledband. Sofie Löwenmark kommer med grova och falska anklagelser. Replik på texten ”Kritikerna har haft rätt om Iran-experten” av Sofie Löwenmark, fristående kolumnist på Expressens ledarsida.
Låt oss ta det här från början. Året var 2013 och Barack Obama var USA:s president. Omvärlden ville undersöka möjligheten att nå avspänning med Iran, i klartext förhindra regimen att skaffa kärnvapen. Storbritannien och en rad andra länder deltog i förhandlingarna.
Det här var onekligen andra tider. Den dåvarande iranska utrikesministern, Javad Zarif, togs emot i västs huvudstäder under hjärtliga former – också i Stockholm. Förvisso var Iran då som nu en repressiv regim, men förhoppningarna om ett avtal med Teheran var stora. Samtal med iranska företrädare pågick på många nivåer.
I det här sammanhanget bjöd utrikesdepartementet i Teheran in västbaserade Iranexperter till möten. Det är det här som Iran kallar ett nätverk, Iranian Experts Initiative (IEI), och som TV4 och Sofie Löwenmark nu kallar en påverkanskampanj.
Säkerligen var Irans syfte med initiativet att påverka väst, men deltagarnas motiv var någonting helt annat. För oss var det en av flera kanaler för att skaffa sig en bättre bild av iraniernas utgångspunkter. För det brittiska utrikesdepartementet, som finansierade vårt deltagande, och andra regeringar i väst handlade det om att stärka sina positioner inför förhandlingarna om kärnteknikprogrammet.
Vi fick naturligtvis inte ett öre av Iran.
Att jag vid det här tillfället inte arbetade för Utrikespolitiska institutet (UI), utan gjorde detta på uppdrag för brittiska UD, är en grundläggande uppgift som TV4 och Sofie Löwenmark har valt att inte publicera.
Min trovärdighet bygger på min förmåga att visa på nyanser
Löwenmark hänvisar till att en del svensk-iranier länge har visat misstro mot mig. Det är helt korrekt. Mitt ”brott” består i att jag även vägrar gå i deras ledband och måla allt som rör Mellanöstern och Iran i synnerhet i bjärta färger som överensstämmer med deras ideologier.
Den islamiska republiken har många fruktansvärda brott på sitt samvete, men alla tycker inte likadant – vare sig i befolkningen i stort eller i den politiska eliten. Detta skulle vara självklara uttalanden om nästan vilket land som helst, men just vad gäller Iran tycks inte normala vetenskapliga metoder och bedömningar vara acceptabla.
Tydligast framgick detta i samband med slöjprotesterna efter Mahsa Jina Aminis chockerande död 2022. Kritiken mot mig då upprepas nu. Jag vägrade kalla protesterna för en revolution – eftersom det finns någorlunda tydliga definitioner av vad en revolution är och för att de samhälleliga förutsättningarna för en sådan inte fanns då i Iran. Jag fick rätt, för jag har studerat Iran länge och jag höll huvudet kallt. Att jag inte kallade detta för en revolution ska självklart inte ses som ett ställningstagande för den iranska staten. Men somliga iransk-svenska aktivister tycks tro att om man skriker högt om sina drömmar i det offentliga, och tystar alla som inte håller med, blir drömmen verklighet.
Mina formuleringar rycks gång på gång ur sitt sammanhang. Självklart har jag inte förespråkat att Iran borde skaffa kärnvapen. Mitt uppdrag är att försöka förklara och förstå varför beslutsfattare i olika länder i regionen säger som de säger och gör som de gör. Men eftersom jag inte är ”en i laget” ska jag ständigt vantolkas.
En viktig poäng med mitt arbete är att jag, till skillnad från stater, inte företräder någon part och därför kan prata med alla utan att det får politiska konsekvenser. Min trovärdighet bygger på min förmåga att visa på nyanser och göra bedömningar som överlag uppfattas som rimliga och rättvisande av kolleger och motparter. Därför vill UD-tjänstemän prata med fristående experter som mig.
Att jag som oberoende forskare pratar med vem som helst är inte konstigare än att en journalist gör det. Många inser inte detta. Andra vill inte förstå. Därför får jag utstå mycket hot och hat. Men jag är envis och tänker fortsätta stå upp för rätten att tänka och uttala mig självständigt.
För jag är forskare. Inte aktivist.
Rouzbeh Parsi
chef för Utrikespolitiska institutets Mellanöstern- och Nordafrikaprogram
Sofie Löwenmark i slutreplik
Det som gör Rouzbeh Parsis replik intressant är det som han inte skriver. Han accepterar att Irans syfte med nätverket var att påverka väst och säger sig veta att deltagarnas motiv var någonting helt annat. Men han undviker att bemöta att den stora dataläckan visar det motsatta – nämligen att deltagare genom spöktexter och på andra sätt faktiskt konspirerade tillsammans för Irans intressen.
Han skriver inte heller hur han kom i kontakt med det hemliga nätverket eller varför han inte berättade om sitt deltagande för sina uppdrags- och arbetsgivare – och för de lyssnare och tittare som utgått från att hans uttalanden i tidningar, radio och TV varit fria från den sortens koppling.
Men viktigare ändå är att det inte verkar bekymra honom att ingå i förtrolig krets, sammankallad av en av världens mest brutala och repressiva stater, som med hans egna ord hade till syfte att påverka bilden av Iran.
Det är oförklarligt att Rouzbeh Parsi inte verkar inse betydelsen av att det som låg i korten med det hemliga nätverket för den islamistiska diktaturen inte var frågor om mänskliga rättigheter, skatter eller välfärdssystem – utan kärnkraftsprogram.
