Creeper MediaCreeper

En plats för dig som har något att säga men ingenstans att säga det

DEBATT IDAG:

Det är strikt artikelförfattarnas åsikter som framförs, magasinet och dess redaktion står fritt från detta

Svensk ny kärnreaktor med frågetecken

I Sverige har det, åtminstone för allmänheten, i tysthet pågått utveckling av en ny variant av kärnkraft. Det unika med just detta kraftverk är att den är av Gen-IV-typ,  den är liten precis på gränsen till hur liten en reaktor överhuvudtaget kan vara och den skall bara laddas med bränsle en gång. Som alltid när det gäller kärnkraft sedan Harrisburgolyckan är det ifrågasatt. Forskare har sedan dess försökt utveckla accepterade versioner som inte kan skada omgivningen vid ett totalt haveri. Denna skall vara av en sådan typ.

Blykyld

Företaget som utvecklar tekniken är avknoppat från KTHs forskning kring IV-Gen kärnkraft och har det missledande namnet ”Blykalla” (Blykalla Reaktorer Stockholm AB) som inte betyder att blyet i reaktorn är kallt utan skall betyda att man använder flytande bly för att kyla reaktorn. VD för Blykalla är Professor Janne Wallenius som, tillsammans med Jesper Ejenstam och Peter Szakalos, startade bolaget. Janne Wallenius har gjort sig känd som forskare i bland annat blykylda reaktorer. Det är därför ingen överraskning att denna nya reaktorkonstruktion är tänkt att kylas med just bly. Bly som kylmedel har fördelen att om det sker en olycka, så kommer den radioaktiva strålningen till nära hundra procent fångas upp av blyet som fungerar som kylmedel och som omsluter reaktorn som ett skyddande strålskall. Det har byggts blykylda reaktorer tidigare. Sovjetunionen var först med blykylda reaktorer som de utvecklade till sina ubåtar redan tidigt 60-tal. Orsaken var att denna typ av reaktor kunde göras mindre än de konventionella reaktorerna. Blyet, som Blykallas reaktor skall använda kommer att vara 450 grader varmt och flytande under drift. Problemet med flytande bly har varit att utveckla material till höljet runt blyet som inte korroderar. Forskarna har hittat en stållegering med  aluminium och zirconium som efter 19.000 timmars exponering fortfarande ”var som nytt”. 30 år, som reaktorn skall vara i drift, motsvarar dock nära 263.000 timmar och kan medföra krav på fler tester av materialet.

Miljarder

Konstruktionen är tydligen intressant för nyligen har det Indiska Essel Group gått in med 1,8 miljarder i Blykalla och tidigare har Inno Energy (stödjer teknikutveckling) investerat i bolaget.  Orsaken till det Indiska bolagets satsning är att färdigställa en demonstrationsanläggning på en avlägsen plats i Kanada.  Folket där får sin el från Dieselmotorer för närvarande. Det finns för lite sol för solceller och för kallt för vindkraftverk på den platsen, sägs det. Det är också långt till närmaste elkraftverk så det lämpligaste skall vara elproduktion på plats.
Väl att märka kallar man den kommande anläggningen för ”demonstrationsanläggning” när det egentligen rör sig om en reaktor som är tänkt producera el till ortsbefolkningen. Normalt är att man först bygger en testanläggning som man testar fram lämpliga och säkra lösningar och därefter en färdig och fungerande demonstrationsanläggning. Möjligen har man kombinerat de två olika utvecklingsfaserna då detta är en relativt liten reaktor.

Hoppa över ett steg

Är det kaxigt eller bara dumt att hoppa över steget med en utvecklingsreaktor? I vart fall lär det vara en stor risk både ekonomiskt och av säkerhetsskäl att hoppa över steget med ett nära fullskaligt utvecklingsreaktor på säker plats. Ett utvecklingssystem byggs normalt där man kan testa systemen i mindre skala och med de förändringar som bör göras för att det skall fungera men framför allt för den kommande säkerheten. Det är ett frågetecken hur man tänkt sig detta. Skall man testa och utveckla på färdig plats 25 meter ner i marken i norra Kanada i en mycket besvärlig arbetsmiljö, eller har man tänkt utveckla varje liten tänkbar och otänkbar detalj i sitt laboratorium och/eller teoretiskt? Hoppa över detta steg sparar stora belopp men kan skapa ännu större problem som gör förfarandet till ett stort riskprojekt där mycket står på spel, inte minst eventuella löften att lösa elproblematiken för folken i norra Kanada. Även om man löser problemen som leder fram till ett fungerande kraftverk ser vi här källor till långa tidsförseningar under byggen på 5-10 år som vi också har sett med ”vanliga” nya kärnkraftverk på senare år. En bra gissning är att när väl bygget kommer igång blir det förseningar på några år innan det står helt färdigt och accepterat för att sättas i drift.

Svår tid för kärnkraft

Före tragedin med Fukushima var idén med kärnkraft inte populär och efter Fukushima kan man säga att det slagit totalt stopp. De kraftverk som byggts eller byggs sedan dess är sådana som påbörjats före Fukushima. Efter Fukushima har inget större projekt påbörjats. Denna nedgång skapar problem för utveckling av kärnkraft då de utbildade lämnar kärnkraften för andra uppdrag. Med färre experter blir inte bara själva utvecklingen av kärnkraftsprocesserna lidande utan säkerhetsarbetet kan ta allvarlig skada. De verk som byggs sedan Fukushima har fått kraftiga förseningar på grund av ökade säkerhetskrav. I Finland började man bygga ett kraftverk år 2002, Olkiluoto, som skulle stå klart 2009 till en beräknad kostnad av 32 miljarder kronor. Det beräknas nu tidigast kunna producera el 2018 till en kostnad av svindlande 110 miljarder kronor. Mycket tyder dock på att även 2018 är för tidigt, 2020 är mer realistiskt. Engelsmännen bygger också ett kärnkraftverk med två reaktorer vid Hinkley Point som började projekteras år 2008 och beräknas vara klart 2023 men också här tyder mycket på några års förseningar. Kostnaden för detta kraftverk har beräknats av den Engelska riksrevisionsverket till omkring 300 miljarder kronor. För att verket sedan skall gå runt ekonomiskt har de fått en säljgaranti för elen i 35 år som är dubbelt så högt som konsumentpriset. Enligt Jonathan Gaventa, chef för tankesmedjan ”Third Generation Environmentalism”, kommer vindkraft, både på land och till havs, och solceller producera el avsevärt billigare än det nya kärnkraftverket vid Hinkley Point. Trots alla dessa svårigheter och de enorma kostnaderna är det största och allvarligaste hotet mot kärnkraften att den håller på att konkurreras ut av den förnyelsebara energin som vindkraftverk, solcellspaneler och liknande.

IV-Gen

Att i nuvarande läge satsa på en fjärde generationens reaktor verkar vara ett högriskprojekt som kan sluta hur som helst. Reaktorn som Blykalla håller på att utvecklas har fått namnet ”Sealer” (Swedish Advanced Lead Reactor).  Vinova har gått in och stött projektet sedan 1996. Det är inte helt lätt, milt uttryckt, att utveckla ett fjärde generationens kärnkraftverk. Fjärde generationens kraftverk skall använda bränslet upp till hundra gånger effektivare än tidigare generationer och det har ännu inte byggts något rent sådant kärnkraftverk. Man kallar de senaste typerna som byggts, framför allt i Ryssland för Gen III+. Det indikerar att de inte är rena Gen IV-kraftverk utan utvecklade Gen III-kraftverk, möjligen med någon Gen IV-teknik. Men även den typen av reaktor har haft flera problem som försenat och fördyrat tekniken.  Med Sealer bygger man också en reaktor som ligger på gränsen till vad som är möjligt storleksmässigt då den bara skall vara 3 x 6 meter och skall till en början vara på 3 MW. Den storleken av en reaktor är inte prövad tidigare så här ger man sig in på nya utvecklingsvägar som kan medföra mer tid och förseningar under demonstrationstiden.
Fördelen med Gen IV är att den kan drivas av utbränd kärnbränsle från konventionella kärnkraftverk. Den utnyttjar också bränslet upp till 100 ggr effektivare än ett konventionella kraftverk. Man kan tro att denna typ av kärnkraftverk kan råda bot på lagringsproblematiken för Världens all kärnavfall. Tanken är god men följs av ett antal inte så enkla problem. Förutom att väldigt lite av nuvarande kärnavfall skulle förbrukas måste det upparbetas och konverteras för den nya typen av kraftverk. På grund av att man i princip inte alls råder bot på problemet mängden utbränd kärnbränsle är frågan om det är ekonomiskt försvarbart att bygga bränsleupparbetningsanläggning för den lilla del bränsle Gen IV-kraftverken behöver. Upparbetningsanläggning är en mycket avancerad process som måste skyddas nästan löjligt kraftfullt för att upparbetat bränsle inte skall komma i fel händer. Halveringstiden för avfallet från Gen IV skall var avsevärt kortare än med nuvarande teknik som medför att en lagring av bränslet blir 1.000 år istället för dagens 100.000 år. Men även 1.000 års bevakad lagringstid är ett moraliskt dilemma. Skall vi verkligen överlämna problemen för vår jakt på energi till kommande generationer?
En betydande fördel men Sealer Gen IV är att man inte behöver mellanlagra kärnbränsle i stora vattenbassänger intill kärnkraftverket. Detta är naturligtvis en rejäl reducering av de risker ett kärnkraftverk normalt dras med. Likaså att man inte skall ladda om kraftverket med flera ton bränsle vid jämna mellanrum är en klar fördel säkerhetsmässigt. I stället byter man hela reaktorn mot en ny. Det senare skapar dock en högre mängd medelaktivt avfall än de traditionella kraftverken som måste lagras ett antal år i depåer för att radioaktiviteten skall klinga av.

Bränsleframställning

Sealers bränsle skall bestå av 19,9% upparbetad Uranoxid. Frågan man ställer sig: Finns fabriken för detta? Skall tjänsten köpas in och har i så fall har leverantören redan utrustningen eller skall de framställa detta? Flera frågor som kräver sitt svar då kostnaderna för en sådan anläggning måste vara betydande. Till detta kommer att det förbrukade bränslet skall upparbetas till nytt bränsle, finns den fabriken nu? Var finns den i så fall?  De flesta länder övergav nämligen alla planer på upparbetning för mellan 30 till 40 år sedan så man kan undra hur Blykalla planerat här. På grund av terrorrisker måste denna form av bränsle också hanteras med största möjliga säkerhet till stora kostnader som följd. Janne Wallenius säger själv att bränslekostnaden är betydligt högre för Gen IV än för tidigare kärnkraftverk. Bränslekostnaden synes vara en osäker källa i detta projekt som kan rendera stora kostnader och förseningar.

Tidsplaneringen

Janne Wallenius hoppas kunna få tillstånd till demonstrationsanläggningen till år 2021 och planerar att den kan börja producera el år 2025. Om det blir så kommer Sealers-tekniken vara den första rent Gen IV-reaktor som producerar el kommersiellt. Men vis av erfarenheter säger att själva tillståndet kan dra ut på tiden i flera år och att bygget kan försenas av ständigt nya krav. Det räcker med att en reaktor havererar någonstans i Världen för att nya krav på säkerhet kan försena bygget avsevärt. Närmare sanningen torde vara att producerad el kommer inte att göras från Sealers-tekniken före år 2030 och då med en ordentligt omkonstruerad reaktor som bygger på nya hårdare krav. Krav som kan komma är nya regler för slutförvaring än Blykalla tänkt sig. Det kan komma krav på nödkylningsanläggning vilket inte är lätt att förverkliga i den arktiska kylan. Man kan alltså tvingas bygga bergrum för nödkylvatten med pumpsystem och säker reglering till mycket stora kostnader. Man behöver installera Dieseldrivna elaggregat på särskild skyddad plats för att upprätthålla el till anläggningen vid eventuella problem och mycket mer, listan kan bli nära nog oändligt lång.

Kostnader

Kärnkraften idag har producerat el billigt men alternativen, som solenergi i olika former, börjar nu komma ner i lägre priser och kommer inom en rimlig tid att passera under kärnkraftens pris för el. Men kärnkraften är också indirekt subventionerad. Utvecklingen av kärnkraft från 40-talet och flera år framåt gjordes av militärmakter med statliga pengar. Den utvecklingen fick den civila kärnkraften i stort sett gratis. Till detta kommer olika civila forskningar i ämnet och  staters korta tid för att möta efterfrågan på el. Detta skapade indirekta subventioner på flera plan i nivåer som inget annat energislag kunnat ta del av. Kärnkraften i Sverige behöver inte heller betala för eventuella olyckor utan den biten har vår stat, dvs folket, tagit på sig. Slutförvaring är en annan del av kärnkraftens kostnader som ingen vet vad det kommer att ha kostat om tusentals år. Kostnaderna för brytning av Uran är inte rimliga med tanke på den extrema miljöförstöring som gjorts. Om man i kostnaderna för brytning av uran skulle inkludera sanering efter att dessa platser tagits ur drift och omhändertagande av restprodukterna, så skulle priset för uran stiga avsevärt. Sammantaget har ingen teknik någonsin subventionerats så mycket som kärnkraften. Dock är det omöjligt att räkna ut per kilowattimma hur mycket priset är subventionerat, det kommer att komma långt efter att kärnkraften är historia. En vid gissning kan handla om 10-30 öre/KWh. Gen IV typen av kärnkraft kommer inte att bli billigare, tvärt om, den blir mycket dyrare än någon annan kärnkraft om den byggs så små som Sealers har tänkt att bli. Dessutom har de samma indirekt subventionsryggsäck att bära som den tidigare kärnkraften om än i mindre nivå.
De första reaktorerna som byggs av Sealers-tekniken beräknas komma att kosta 600 miljoner kronor och kunna användas i 30 år utan bränslebyte. När de 30 åren avverkats är det tänkt att blyet kyls ned och hela reaktorn transporteras till en destruktionsanläggning där reaktorn plockas isär och de olika radioaktiva delarna skils från varandra för att skickas till deponering. Med det som är planerat idag beräknas Sealers kostnad för producerad el ligga på omkring 2:50 kr/KWh vilket är betydligt mer än för solceller och vindkraft. Dieselkraftverk, som denna är tänkt att ersätta, ligger dock på runt 4:00 Kr/KWh. Men planerad kostnad har vi lärt oss inte är densamma som slutlig kostnad. Om vi drar streck direkt från flera kraftverk av konventionell typ som byggs idag till Sealers kan priset på elen mycket väl överstiga Dieselkraftverkens 4:00 Kr/KWh när och om kraftverket står klart att producera kommersiellt.
Vi kan direkt peka på svårigheter som kan öka byggkostnaderna. Köparen kan ställa betydande krav på säkerheten som inte Blykalla tänkt sig. Sådana krav kan öka kostnaden avsevärt. Blykalla måste dra in mer pengar för den oplanerade utvecklingen. Destruktionsanläggningar måste byggas eller tjänsten köpas in. Säkerheten kring en sådan anläggning måste vara rigorös och helt säker, vad kostar det? Den tänkta metoden för slutförvar är osäker, är beställaren av projektet med på denna lösning eller krävs det en ännu säkrare metod? Sådant vet vi inte idag men vi vet att vi i Sverige utrett förvarsfrågan i minst 40 år utan något förvar ännu byggts än mindre något avfall placerats där. Om Kanada själva vill utreda och besluta hur deras kärnavfall skall slutförvaras och inte låta ett litet privat företag i Sverige avgöra den frågan är risken överhängande att Sealers indirekt fördyras påtagligt. Visserligen kan man sätta Sealers i drift men pengar måste plockas ur produktionskostnaden för slutförvaring. Sanningen kan alltså vara att det inte bara är till att lyfta upp reaktorn och låta den åka mellan olika fabriker för att till slut grävas ner på 1.000 år. Det kan komma krav på konstruktionsändringar, exempelvis kan det bli så att reaktorn måste kunna plockas isär till mindre bitar för att slutförvara i mindre enheter inkapslade i lämpligt material. En sådan konstruktionsändring måste göras innan reaktorn sätts i drift om den inte redan enkelt går att plocka isär. Möjligheten finns också att okända problem kan uppstå under projekteringens gång som fördyrar projektet. Sanningen, om vi jämför med andra kärnkraftsprojekt, är att sådana kostnadsökningar med all sannolikhet kommer att ske.
Om de som satsat pengar i projektet tills nu inte klarar att lägga mer kommer kostnaden för själva kapitalet öka dramatiskt i högre räntor till följd av osäkerheten i projektet, vilket har skett bla med Hinkley Point i England. Om Kanadensiska staten är medfinansiär till projektet kan trycket lätta men det tycks i nuvarande läge inte vara så.
Den slutliga kostnaden för detta projekt kan landa på två till fyra gånger eller kanske ännu mer än vad som planerat. Möjligheten att elkostnaden kommer att ligga över den för Dieselproducerade kostnaden är överhängande till och med mycket över.

Problemen med denna typ av projekt med kostnadsfördyringar, förseningar och andra besvärligheter behöver inte alls betyda att det blir en katastrof. Tvärt om, det kan det bli en succé där Sealer blir ett begrepp att räkna med att producera el där ingen annan metod är möjlig bortom 2030-2040, eller som är mest troligt bortom år 2050.

Källor:
Blykalla
Arbetarbladet
Naturskyddsföreningen
Fokus
Svebio
Greenpeace
Wikipedia
Vattenfall
Karnkraftsinformation.se
Strålskyddsmyndigheten
Enegiföretagen
Miljövänner för kärnkraft
Forskning.se
Ny Teknik

Hans Johansson

Finns det önskemål att svara på denna artikel med en annan artikel posta artikeln här:
Skriv Artikel
Skriv denna artikels överskrift så vi vet var den skall placeras.
Updated: 2017-07-13 — 22:35

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Granskande Perspektiv © 2017